Mötesuppfostrad, frustrerad och oroad

Igår var jag med som publik i SVT Debatt. En otroligt frustrerande upplevelse. Jag är van att begära ordet. Här gällde tekniken bröla in och avbryta.

Oron är dock större än frustrationen. Sjöbergs historia är djupt tragisk. Rötäggen måste upptäckas och rökas ut - det är alla överens om. Men det innebär inte att Sjöberg har rätt i ALLT han säger. Mycket av det han sade (som inte hade med de sexuella övergreppen att göra), fick stå oemotsagt. De goda krafterna, de fantastiska ledarna, var finns de? Vem står upp för dem? Är alla ledare för barn och ungdomar numera pedofiler? Ska alla tränare som tar i ett barn för att visa en rörelse från och med nu klassas som pedofiler?

Media - jag efterlyser en balans. Var är de goda krafterna? Vem lyssnar på dem?

SVT Debatt - vill du vara med?

Idag blev jag uppringd av en Patrik på SVT. Mitt uppe i ett arbete och dessutom TV-lös sedan 20 år tillbaka, hängde jag inte med - jag antog att det handlade om TV-licensen. Det gjorde det inte. Det handlade om idrottsrörelsen och sexuella övergrepp. Patrik Sjöbergs självbiografi gör att alla debattforum, oavsett form, vill ha ett ord med i laget. Så även SVT Debatt.

Som djupt engagerad idrottsförälder tackade jag ja. Jag ser en fara i den häxjakt som kan bryta ut. Idrottsrörelsen (och en stor del av förenings-sverige i övrigt) består till absolut största delen av otroligt engagerade människor som lägger ner sin själ i ett helt ideellt arbete. Bland dessa fantastiska människor finns ett antal rötägg. Det måste bli en balans.

Jag ser en risk i att en tränare inte vågar visa en rörelse, som kräver att han eller hon tar i barnet, i rädsla för att bli anklagad för sexövergrepp. Jag ser en risk i att vi får färre manliga idrottsledare på samma sätt som antalet manliga pedagoger i förskolan gick ner, när det avslöjades sexuella övergrepp på en förskola. Jag ser en risk i att föräldrar inte vill låta sina barn få den motion och den gjädje som idrotten erbjuder.

Men kanske kan vi få färre bakdörrsföräldrar? De som bara släpper sina barn utanför idrottsanläggningen, för att hämta dem en eller två timmar senare. Kanske kan vi få ett ökat engagemang - för idrotten och för våra barn. Visst behöver vi arbeta, men vad är viktigast?

Sydafrika - landet vansinnigt långt bort med sonen

Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan. Det var dags för Mannen och mig att krama om vår trötte 15-åring, som skulle kvista iväg till Sydafrika med sin simklubb. Sydafrika! För er som inte funderat så mycket på just Sydafrika i samband med sin familj, kan jag meddela att landet ligger LÅNGT bort. Man åker inte dit på ett par timmar och räddar sin avkomma om det skulle gå åt pipan.

Vojvojvoj, ojade jag mig, när sonen vandrade iväg längs vår väg för att blir körd till flygplatsen. Hur ska jag klara detta? Bredvid vandrade Mannen i sin (INTE) snygga och (MYCKET) slitna morgonrock bärande på sonens väska (jag ska väl tillägga att det inte var Mannen som skulle köra). Jag funderade på vad simmammechauffören skulle säga om Mannens uppenbarelse.

Sent samma kväll kom ett SMS att de ankommit HPC utanför Pretoria. Tro inte att SMS:et skickades frivilligt. Det var avtvingat under hot om indragen månadspeng i ett år. Mannen tyckte att jag tog i. Inte. Det handlar om mental överlevnad. Sedan dess - tystnad. Nu har det visserligen bara gått 2,5 dag - men ändå. Jag hänger över bloggen på MASS hemsida och hoppas på rikliga beskrivningar av tillvaron. Så långt vet jag att de tränar, äter och sover. Det är ju bra.