Din El och en synnerligen otajmad kampanj

Upprörd är förordet för denna morgon. Ånyo har personer på höga positioner på kommunala bolag lyckats dra ner varumärket Göteborg i träsket. Denna gång är det VD:n och förre VD:n för Din El, Göteborgs Energis dotterbolag. På sidan tre i GöteborgsPosten har man en helsidesannons, där man uppmanar oss läsare att gå med i kampen för en sjysstare elbransch. "Vi inbillar oss inte att vi är perfekta." "vi har en del att förbättra" skriver man bland annat. Detta skulle nu bevisas. På sidan 12 i samma tidning får vi veta att dessa två herrar på egen hand, utan att blanda in styrelsen, har kommit överens om en lön för den tillträdande VD:n som vida överstiger alla ramar inom kommunen för motsvarande tjänst. 146 000 kr i månaden istället för 90 000 kr. Samt tjänstebil.

Som göteborgare blir jag upprörd, rent vansinnig, . Jag gillar verkligen den här stan. Men detta? Måste dra slutsatsen att dessa herrar (som det genomgående verkar handla om) skiter högaktningsfullt i det uppdrag de har för stan. Vem och vilka de företräder. Som varumärkeskonsult blir jag både förbannad och fundersam. Vad skulle jag gjort om jag haft uppdraget hos Din El? Jodå, jag vet precis. Långt ifrån alla varumärkesskolböcker. En rivstart in i verkligheten.

Mötesuppfostrad, frustrerad och oroad

Igår var jag med som publik i SVT Debatt. En otroligt frustrerande upplevelse. Jag är van att begära ordet. Här gällde tekniken bröla in och avbryta.

Oron är dock större än frustrationen. Sjöbergs historia är djupt tragisk. Rötäggen måste upptäckas och rökas ut - det är alla överens om. Men det innebär inte att Sjöberg har rätt i ALLT han säger. Mycket av det han sade (som inte hade med de sexuella övergreppen att göra), fick stå oemotsagt. De goda krafterna, de fantastiska ledarna, var finns de? Vem står upp för dem? Är alla ledare för barn och ungdomar numera pedofiler? Ska alla tränare som tar i ett barn för att visa en rörelse från och med nu klassas som pedofiler?

Media - jag efterlyser en balans. Var är de goda krafterna? Vem lyssnar på dem?

SVT Debatt - vill du vara med?

Idag blev jag uppringd av en Patrik på SVT. Mitt uppe i ett arbete och dessutom TV-lös sedan 20 år tillbaka, hängde jag inte med - jag antog att det handlade om TV-licensen. Det gjorde det inte. Det handlade om idrottsrörelsen och sexuella övergrepp. Patrik Sjöbergs självbiografi gör att alla debattforum, oavsett form, vill ha ett ord med i laget. Så även SVT Debatt.

Som djupt engagerad idrottsförälder tackade jag ja. Jag ser en fara i den häxjakt som kan bryta ut. Idrottsrörelsen (och en stor del av förenings-sverige i övrigt) består till absolut största delen av otroligt engagerade människor som lägger ner sin själ i ett helt ideellt arbete. Bland dessa fantastiska människor finns ett antal rötägg. Det måste bli en balans.

Jag ser en risk i att en tränare inte vågar visa en rörelse, som kräver att han eller hon tar i barnet, i rädsla för att bli anklagad för sexövergrepp. Jag ser en risk i att vi får färre manliga idrottsledare på samma sätt som antalet manliga pedagoger i förskolan gick ner, när det avslöjades sexuella övergrepp på en förskola. Jag ser en risk i att föräldrar inte vill låta sina barn få den motion och den gjädje som idrotten erbjuder.

Men kanske kan vi få färre bakdörrsföräldrar? De som bara släpper sina barn utanför idrottsanläggningen, för att hämta dem en eller två timmar senare. Kanske kan vi få ett ökat engagemang - för idrotten och för våra barn. Visst behöver vi arbeta, men vad är viktigast?

Sydafrika - landet vansinnigt långt bort med sonen

Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan. Det var dags för Mannen och mig att krama om vår trötte 15-åring, som skulle kvista iväg till Sydafrika med sin simklubb. Sydafrika! För er som inte funderat så mycket på just Sydafrika i samband med sin familj, kan jag meddela att landet ligger LÅNGT bort. Man åker inte dit på ett par timmar och räddar sin avkomma om det skulle gå åt pipan.

Vojvojvoj, ojade jag mig, när sonen vandrade iväg längs vår väg för att blir körd till flygplatsen. Hur ska jag klara detta? Bredvid vandrade Mannen i sin (INTE) snygga och (MYCKET) slitna morgonrock bärande på sonens väska (jag ska väl tillägga att det inte var Mannen som skulle köra). Jag funderade på vad simmammechauffören skulle säga om Mannens uppenbarelse.

Sent samma kväll kom ett SMS att de ankommit HPC utanför Pretoria. Tro inte att SMS:et skickades frivilligt. Det var avtvingat under hot om indragen månadspeng i ett år. Mannen tyckte att jag tog i. Inte. Det handlar om mental överlevnad. Sedan dess - tystnad. Nu har det visserligen bara gått 2,5 dag - men ändå. Jag hänger över bloggen på MASS hemsida och hoppas på rikliga beskrivningar av tillvaron. Så långt vet jag att de tränar, äter och sover. Det är ju bra.

Råttan är död

- Nu är råttan död, meddelade sonen när han kom in i köket.

- Död? Men hur ... Men jag ... Jag såg den ju ... Nyss! Sade jag och pekade lamt mot köksfönstret.

- Ja, men nu är den död. Pappa slog ihjäl den med en planka.

Jaha. Så kan det gå för en råtta som kliver in på en bondsons ägor. Ingen pardon. Planka i skallen, och en därpå följande själavandring till den eventuella råtthimlen. Jag undrar om det krävs bondblod i ådrorna för dessa kraftfulla och omedelbara åtgärder? Jag själv (tjänstemannadotter) hade börjat fundera - över råttornas (kanske oförtjänta?) rykte.

Vår råtta (om man nu kan betrakta en icke önskvärd råtta som en del i hushållet) hade plötsligt dykt upp under fågelmataren. Helt orädd, oavsett hur nära vi kom, åt den av fröna som låg på marken. Förmodligen var den lite kollrig. Råttan började fastna i mina tankar. Kanske för att den ofta satt där, strax intill trappan ner till källaren. Jag tittade på råttan, råttan tittade på mig. Varför gillar jag inte råttor, tänkte jag? Är det svansen? Jo, så kan det vara. Är det råttans rykte, dess image, för att prata varumärkesspråk? Jo, så kan det nog också vara. Där har råttsläktet en gigantisk utmaning. Trots att den liknar många andra gnagare vilka vi betraktar som söta. Päls, bruna ögon, lite plirig, små tassar. Egentligen söt - fast ändå inte. Taskig image kan få de mest självklara fakta på fall.

Mina filosofiska reflektioner, som också gick i banorna "med vilken rätt skall vi taga denna råttas liv, varför matar vi fåglar, men vill slå ihjäl råttor?", fick ett abrupt slut - av en planka.

Likfärden företogs med hjälp av Kretsloppskontorets upphandlade transporter.

Att valla ungdomar på Stockholms central

Ännu en sådan där idrottsmorsahelg är över. SumSim, eller ungdoms-SM om man skall översätta från simsvenska till rikssvenska med Mölndals Allmänna Simsällskap. 20 ungdomar, tre tränare och två ledare. Spännande (då tänker jag positivt) på Stockholms central där leden av simmare flöt iväg (!) trots fem ivrigt vallande vuxna runt ungdomsflocken. Jag insåg att vi missat kepsarna. De där oformliga, färgrika med en propeller på toppen. Nästa gång! Trots bristen på kepsar tappade vi inte bort en enda. Kändes bra. 1-0 liksom.

För första gången fick jag träda in i Nationalarenan för svensk simning, Eriksdalsbadet i Stockholm. Ville känna mig lite högtidlig, men det var mer transpiration efter kånk av välfyllda kylväskor, banankartonger och ryggsäckar. Detta är att vara ledare för simmare. Känslan av underarmar försvinner gradvis. Efter armbågen tar en banankartong alternativt kylväska vid. Udda.

Men det är en ynnest att få vara med dessa fantastiska ungdomar! Säg den mamma och pappa som får åka med sin 15-åring och hans kompisar en hel helg. Jag är priviligierad.

Språkförbistring bland strumporna

Strumpor är ett ämne som engagerar och förbryllar. Det som människor i min omgivning främst förvånas av är:
VART TAR DEN ANDRA VÄGEN?

I mitt fall är det dubbelt. Förundrad stirrar jag ner i min strumplåda och undrar:
VART HAR ALLA TAGIT VÄGEN?

Ibland kan jag återfinna ett och annat vilset par i dotterns låda, men de flesta är och förblir försvunna. Till slut förstår jag att de är borta - för alltid. I veckan insåg jag ånyo att jag fick överge det fåfänga hoppet om strumpornas återkomst. Jag behövde skaffa ersättare.

Eftersom en helvetisk kyla har drabbat det annars fuktgråa november-Göteborg, bestämde jag mig för något rejält, långt och varmt. Jag ångar in i strumpaffären, hittar inte det jag söker och tar därför tag i en expedit.
- Ursäkta, var har ni trekvartsstrumporna?

I en tecknad serie skulle ett stort frågetecken långsamt ha uppenbarat sig ovanför expeditens huvud.
- Ehhh...?
- Ja! Såna som går till knäna.
- Ah!!!!!!

Ett strålande leende och ett stort utropstecken ersätter frågetecknet.
- Knästrumpor!!

Eller knee high som det stod på ren svenska. Alltså; min barndoms trekvartsstrumpor har utrotats och ersatts av knästrumpor (eller möjligen knä strumpor för de som gillar att dra isär språket). Google bekräftar: 55400 träffar på knästrumpor och 1590 på trekvartsstrumpor.

Knästrumpor, knästrumpor, knästrumpor. Nästa gång jag besöker strumpaffären behärskar jag den moderna strumpiskan.