Att valla ungdomar på Stockholms central

Ännu en sådan där idrottsmorsahelg är över. SumSim, eller ungdoms-SM om man skall översätta från simsvenska till rikssvenska med Mölndals Allmänna Simsällskap. 20 ungdomar, tre tränare och två ledare. Spännande (då tänker jag positivt) på Stockholms central där leden av simmare flöt iväg (!) trots fem ivrigt vallande vuxna runt ungdomsflocken. Jag insåg att vi missat kepsarna. De där oformliga, färgrika med en propeller på toppen. Nästa gång! Trots bristen på kepsar tappade vi inte bort en enda. Kändes bra. 1-0 liksom.

För första gången fick jag träda in i Nationalarenan för svensk simning, Eriksdalsbadet i Stockholm. Ville känna mig lite högtidlig, men det var mer transpiration efter kånk av välfyllda kylväskor, banankartonger och ryggsäckar. Detta är att vara ledare för simmare. Känslan av underarmar försvinner gradvis. Efter armbågen tar en banankartong alternativt kylväska vid. Udda.

Men det är en ynnest att få vara med dessa fantastiska ungdomar! Säg den mamma och pappa som får åka med sin 15-åring och hans kompisar en hel helg. Jag är priviligierad.

Språkförbistring bland strumporna

Strumpor är ett ämne som engagerar och förbryllar. Det som människor i min omgivning främst förvånas av är:
VART TAR DEN ANDRA VÄGEN?

I mitt fall är det dubbelt. Förundrad stirrar jag ner i min strumplåda och undrar:
VART HAR ALLA TAGIT VÄGEN?

Ibland kan jag återfinna ett och annat vilset par i dotterns låda, men de flesta är och förblir försvunna. Till slut förstår jag att de är borta - för alltid. I veckan insåg jag ånyo att jag fick överge det fåfänga hoppet om strumpornas återkomst. Jag behövde skaffa ersättare.

Eftersom en helvetisk kyla har drabbat det annars fuktgråa november-Göteborg, bestämde jag mig för något rejält, långt och varmt. Jag ångar in i strumpaffären, hittar inte det jag söker och tar därför tag i en expedit.
- Ursäkta, var har ni trekvartsstrumporna?

I en tecknad serie skulle ett stort frågetecken långsamt ha uppenbarat sig ovanför expeditens huvud.
- Ehhh...?
- Ja! Såna som går till knäna.
- Ah!!!!!!

Ett strålande leende och ett stort utropstecken ersätter frågetecknet.
- Knästrumpor!!

Eller knee high som det stod på ren svenska. Alltså; min barndoms trekvartsstrumpor har utrotats och ersatts av knästrumpor (eller möjligen knä strumpor för de som gillar att dra isär språket). Google bekräftar: 55400 träffar på knästrumpor och 1590 på trekvartsstrumpor.

Knästrumpor, knästrumpor, knästrumpor. Nästa gång jag besöker strumpaffären behärskar jag den moderna strumpiskan.

Lömska badmössor på fötter

Så var det dags för höstens första simtävling. I Örebro. Och höstens första springtävling (i Stockholm). Mannen far till huvudstaden, barnen och jag till Örebro. En hel helg hemma alldeles själv, kändes långt och trist, varvid jag raskt anmälde mig som ledare. En vecka senare slog det mig att det var bokmässa i stan, tema Afrika. Detta hade jag bespetsat mig på redan förra året. Suck. Där hade jag ju kunnat larva runt utan samvetskval. Dricka ekologisk espresso och bara softa bland bokhögarna. Å andra sidan fick jag en lätt dos igår, i GCL Kommunikations monter. Och en espresso.

Denna morgon var det slut på softandet. Apropå badmössor. "Mamma, var är min badmössa?" Mamma, har du sett...?" Mamma, vet du...?" Upplysningscentralen lyfte från tekoppen och Morgonbladet, för att bistå sina avkommor. Men badmössorna har under sommaren emigrerat. Okänd destinationsort. Ibland är de 12, ibland 3. Man får ha en flexibel hållning helt enkelt. Och plånboken redo.

On wheels igen

Mitt skikande har ägt rum på tre platser: Tjörn, Mölndal och västra Göteborg. Västra Göteborg vinner överlägset i antal gatbrunnar. Jag har aldrig tänkt på mängden förr. De är dödsfällor! I alla fall om man har hjul under fötterna. Jätteläskiga. I synnerhet dem med galler. Sist fastnade staven där och jag låg i 45 graders vinkel bakåt (kändes det som) innan remmen gick av.

Västra Göteborg har också spårvagnsspår. Det finns inte på Tjörn och knappt i Mölndal. I spåren kan man bli stående. Det är besvärligt, så denna gång tog jag stora trankliv över medan passerande undrande tittade. Tittar gör man ävenpå Tjörn. Fast där frågar man också: Vad GÖR du? Varvid ett trevligt samtal utbryter. I staden skall man inte verka nyfiken. Bara spana lite ur sned vinkel.

Hittade en skikefilm på Youtube. Det är inte jag. Inte alls.

Idag behöver vi inte gå till Friskis

Sade en medhandlande dam i Kvantum, när vi parallellt släpade ut våra kassar från butiken. Gorilla-look-a-like. Armar ned till fotknölarna och en lätt kutande gång. Jag får flashbacks till barndomen och min egen mors gorillagång. Två bröder som tyckte det var alldeles lagom med en limpa och en liter mjölk per person för att grunda lite inför middagen två timmar senare.

Mat! Jag kom på det idag. Familjen Q, familjen S (min familj) och familjen K (Mannes familj) gillar mat. Jag har aldrig hört någon familjemedlem säga att "oh, nej! Jag försöker tänka på figuren" medan höga vedebörande festar loss på ett salladsblad. Herregud, vad vi äter! Mat, kakor, bullar, godis. Bara i med det!

Imorgon kommer alla till oss för att fira storsonen tillika konfirmanden. Inte konstigt att armarna blivit 3 cm längre.

Simning, badminton, friidrott, ridning - och konfirmation

I allt detta försöker Mannen träna till Lidingöloppet och jag komma ut på en och annan skike-tur. Jag har aldrig betraktat familjen som sportdårar förr, men jag får kanske sätta på mig nya (sport)glasögon? En sportdåre är väl än som hänger över Eurosport (Tipsextra i min barndom) och viftar med tipskupongen skrikande "jaameenkomigennudåförtusannispelarsomkärringar!!"? Det gör vi inte (hänger över Eurosport). Vi har inte ens TV. Så vi hänger över ratten, körschema och almanackan istället, körande i västra Göteborg, för att hämta upp andra sportdårebarn. Vår bil är en Sport-Trygga-Rundan. Var god tag plats, dörrarna stängs. Storsonens tränare förslog att vi skulle ha MASS (simklubben) logga på en platsskylt på biltaket på samma sätt som skolskjutsarna. Kunde kanske vara en tanke.

Just nu surrar hjärnan av inlämnat bokmanus ("hur mycket ändringar blir det?"), försöka komma in i hjulet ("ska vi köra idag?") och förbereda hemmet för storsonens konfirmation på lördag - i övermorgon! Och jobba.

Du borde blogga!

Det är dags. Denna blogg som jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. Det är dags att slå nävarna i tangentbordet och komma loss. Just do it!

Ikväll satt jag vid köksbordet och betraktade familjens samlade liv en månad framöver, koncentrerat i sambandscentral-almanackan. Alla träningstider inskrivna till och med september månads utgång. Skrivkrampen växlade plats med känslan av ett inrutat leverne. Herregud! Säger våra vänner när de ser sambandscentralen. Jo, jo...
- Det ska bli kul att spela badminton två gånger i veckan, utbrast 12-årige sonen.
- Hmmm... Muttrade jag.
- Du, mamma. Det är kanotträning på tisdag och torsdagar också...
- Nä, min själ!

Jag såg mig själv puttra tvärs igenom stan i rusningstrafik för att leverera sonen i Delsjön. Tack för visat intresse, men en annan gång kanske. Jag satsar mina och bilens krafter på Söderleden. Jag är glad att de inte funderar på att införa betalstationer just där.