Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan. Det var dags för Mannen och mig att krama om vår trötte 15-åring, som skulle kvista iväg till Sydafrika med sin simklubb. Sydafrika! För er som inte funderat så mycket på just Sydafrika i samband med sin familj, kan jag meddela att landet ligger LÅNGT bort. Man åker inte dit på ett par timmar och räddar sin avkomma om det skulle gå åt pipan.
Vojvojvoj, ojade jag mig, när sonen vandrade iväg längs vår väg för att blir körd till flygplatsen. Hur ska jag klara detta? Bredvid vandrade Mannen i sin (INTE) snygga och (MYCKET) slitna morgonrock bärande på sonens väska (jag ska väl tillägga att det inte var Mannen som skulle köra). Jag funderade på vad simmammechauffören skulle säga om Mannens uppenbarelse.
Sent samma kväll kom ett SMS att de ankommit HPC utanför Pretoria. Tro inte att SMS:et skickades frivilligt. Det var avtvingat under hot om indragen månadspeng i ett år. Mannen tyckte att jag tog i. Inte. Det handlar om mental överlevnad. Sedan dess - tystnad. Nu har det visserligen bara gått 2,5 dag - men ändå. Jag hänger över bloggen på MASS hemsida och hoppas på rikliga beskrivningar av tillvaron. Så långt vet jag att de tränar, äter och sover. Det är ju bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar