Råttan är död

- Nu är råttan död, meddelade sonen när han kom in i köket.

- Död? Men hur ... Men jag ... Jag såg den ju ... Nyss! Sade jag och pekade lamt mot köksfönstret.

- Ja, men nu är den död. Pappa slog ihjäl den med en planka.

Jaha. Så kan det gå för en råtta som kliver in på en bondsons ägor. Ingen pardon. Planka i skallen, och en därpå följande själavandring till den eventuella råtthimlen. Jag undrar om det krävs bondblod i ådrorna för dessa kraftfulla och omedelbara åtgärder? Jag själv (tjänstemannadotter) hade börjat fundera - över råttornas (kanske oförtjänta?) rykte.

Vår råtta (om man nu kan betrakta en icke önskvärd råtta som en del i hushållet) hade plötsligt dykt upp under fågelmataren. Helt orädd, oavsett hur nära vi kom, åt den av fröna som låg på marken. Förmodligen var den lite kollrig. Råttan började fastna i mina tankar. Kanske för att den ofta satt där, strax intill trappan ner till källaren. Jag tittade på råttan, råttan tittade på mig. Varför gillar jag inte råttor, tänkte jag? Är det svansen? Jo, så kan det vara. Är det råttans rykte, dess image, för att prata varumärkesspråk? Jo, så kan det nog också vara. Där har råttsläktet en gigantisk utmaning. Trots att den liknar många andra gnagare vilka vi betraktar som söta. Päls, bruna ögon, lite plirig, små tassar. Egentligen söt - fast ändå inte. Taskig image kan få de mest självklara fakta på fall.

Mina filosofiska reflektioner, som också gick i banorna "med vilken rätt skall vi taga denna råttas liv, varför matar vi fåglar, men vill slå ihjäl råttor?", fick ett abrupt slut - av en planka.

Likfärden företogs med hjälp av Kretsloppskontorets upphandlade transporter.